En dag kom en främmande fågel, ja egentligen en liten flock, från ett närliggande fält och bad att få slå sig ner eftersom deras egna skog och fält inte längre fanns kvar då det kommit en mängd maskiner och skövlat allt. Flocken sade att visst, det går bra, och ni kan bygga bo i de lediga träden. Alla tyckte det var en bra idé. Flocken kan behöva lite friskt blod, annars blir det inavel, sades det.
Så gick sommaren och alla skulle bygga bo inför vintern - det var nämligen en övervintrande fågelart, men då hade plötsligt en liten del av dom som bestämde ändrat sig och nekade de nya att bygga bo. Det har vi aldrig lovat, sade de. Ni kan få låna plats i våra nuvarande bon, men då måste ni ge oss en del av maten ni samlat inför vintern. Detta upprörde några av de gamla fåglarna som sade att ett löfte är ett löfte och de borde få egna bon som vi lovat. Efter ett stormigt möte med svedda stjärtfjädrar ville de inte längre vara med bland dom som bestämde (DSB).
En av DSB, en slug gammal gök, spred ut en massa rykten om att de nya fåglarna var av en annan art än de gamla och att de skulle ta över fältet om man inte såg upp. Han flög runt överallt och pratade med alla gamla fåglar. Eftersom han var mycket övertygande trodde många på honom och började titta snett på dom nya, framför allt på dom som hade mod nog att upphäva sin stämma. Här sjunger vi efter min pipa (en lergök) sade göken och passar det inte så har vi metoder att handskas med såna som er. Ko-ko!
DSB sade att det visst skulle byggas nya bon, men inte just nu eftersom de som styrde i skogen och på fälten, ugglan och korpen, inte ville ha några fler bon. Vi ska förhandla med dom, sade de. Dessutom var det några av de gamla fåglarna som kände sig trampade på klorna eftersom de tyckte att de hade förtur till bobygge. Vi var här före de nya, så vi ska bygga först, sade de.
Tiden gick och inga nya bon byggdes, varken till nya eller gamla, eftersom DSB sagt att det var förbjudet. Det gick ett år och ännu mer. Stämningen hade kommit av sig och fågelsången nästan upphört. Alla ruvade i sina egna bon (dom som hade några) och väntade på att något skulle hända - men inget hände.
Till slut tyckte en av de gamla fåglarna att nu fick det vara nog - han vände sig till ugglan i skogen som mycket förvånad sade att de inte alls hade förbjudit bobyggen.- Men det säger dom som bestämmer! - Då har dom fått det om bakfoten ända upp till sporren, sade ugglan.
När alla fåglarna fick veta detta blev det oroligt i skogsbrynet. En del sade att det visst var stopp eftersom Dom Som Bestämde sagt så och andra sade att det är bäst att lyda dom som bestämmer. Men några fåglar nöjde sig inte med det - de fortsatte att gräla på dom som bestämmer, men utan framgång. – Hela bo-historien är en gökunge som förtär all trevnad, sade de. DSB höll dock envist fast vid sin verklighetsbeskrivning, det var förbjudet att bygga bon, solen var blå och jorden rund som en pannkaka!
Till slut hade det gått så långt att det blivit två läger i skogsbrynet som inte litade på varandra utan hela tiden tittade snett och baktalade varandra - förrädare, väste göken - lögnare svarade de andra, det var ett tjatter och kvitter utan like. De flesta tyckte dock att det var onödigt att gräla - det är ju bra som det är, jag har mitt bo och vill inte bli osams med någon, sade de.
En kväll kom ugglan flygande till flocken, slog sig ner och sade att nu måste DSB se till att det byggs bon till alla eftersom det inte fanns något hinder. Det gör det visst, sade göken som hittat ett nytt grepp - vi måste ha tillstånd från bonden som äger fältet och skogen! Inte bryr han sig om det, sade ugglan och fortsatte, se nu till att ni löser det här! Korpen såg heller inga hinder, tillade han.
Men DSB ville inte höra på det örat. Vi håller fast vi vår linje, den är upprepad så många gånger så den är nog sann! Vi vill visst att alla ska få bygga bo, men här ska inte byggas några förrän vi säger att det går bra. En liten del av DSB tyckte kanske att de var väl halsstarriga, men kunde inte göra något åt saken. - Jag ska topprolla dom, sade göken!
- Vilka dumheter sa en av dom gamla - det är ju bara att samla ihop pinnar och strån. Ugglan har sagt att det går bra, korpen också. Sätt igång! Men DSB slog dövörat till igen.
Tiden gick och DSB arbetade och arbetade med frågan om fågelbon utan något resultat. Vi förhandlar intensivt med både bonden, ugglan och korpen, sade de, men det är besvärliga frågor, det här. Bonden litar inte på oss och vi måste bygga upp ett förtroende och sådan tar lång tid! Vi har tillsatt en bo-grupp som ska bereda frågan. Allt som rör detta är dessutom hemligt, så ni ska inte flyga runt och ställa frågor! Ingen får ställa frågor utom vi, sade de.
Till slut började fler av de gamla fåglarna att ledsna och se att det var något galet med DSB och på ett stormöte som hölls med jämna mellanrum beslutades att några i DSB skulle bytas ut. De gamla skulle ersättas av nya, helst några med en öppnare syn på flocktillhörighet och vidare vyer. De som protesterade skulle rullas i tjära och fjädrar (sina egna) och för all framtid tiga still.
- Äntligen, sade flera fåglar, ska det bli ett slut på DSB-välde, mygel och mannamån. Nu kan vi se framtiden an med hopp och tillförsikt. Alla som vill bygga bon kommer att få det nu. Tyvärr kom detta alldeles för sent. Många av både gamla och nya fåglar hade ledsnat och lämnat flocken för ett trevligare fält och kvar var mest ett antal bittra och luggslitna gamla fåglar som undrade varför ingen längre ville komma till deras fält som var så trevligt.
- Det var bättre förr, sade de.
- Ja, det blev tokigt det här.
- Men vi har i alla fall vårat fält kvar.
- Och våra bon.
- Tills vidare…
S L U T
Sens moral:
Det var bättre förr.
Dum gjorde som tok sade.
Sträva efter konsensus.
Svinhugg går igen.
Hjälper du andra så hjälper du dig själv.
Slå aldrig igen en dörr så hårt att du inte kan öppna den.
